Självdestruktiv?

Ja, jag är så frustrerad att jag snart inte vet vad jag tar mig till!
Känner för att riktigt göra mig själv illa, men jag vet att det är hormonerna som spökar satan.
Jag är trött, så trött.
I måndags morse började allting, det är fredag kväll och INGET händer..
Varje dag, eller varje dryga timme som passerar känns som en evighet.
Jag har verkligen nått min gräns, för länge sen.

Jag skakar av all ilska och hat jag känner inom mig.
Jag har aldrig känt av en frustration så här pass tidigare, det absolut mest jobbigaste jag vet!
Nu känns det som att den där ungen i min mage, att han inte ens existerar.
Jag menar, jag vet ju att han gör det.
Har jag varit gott medveten om sedan den 14e december då jag plussade, och jag känner dagligen hans sparkar, knytnävsslag, hur han försöker sträcka på sig, och framförallt hans enorma hickar!

men ändå... det har gått så långt att jag faktiskt inte längre kan se mig ligga på britsen och krysta ut honom.
Nästan som om jag vore skengravid.
Alla jag känner, känner till eller vet om.. Ja alla förstföderskor, ALLA har fött nu.
Och ALLA födde 1-3 veckor innan BF. Ingen vad jag vet har gått över tiden.
De alla verkar ha haft det lätt, och snabbt.
Eller så är jag bara så uppe i mig själv nu.
Jag måste erkänna att ja, jag tycker synd om mig själv. JÄVLIGT synd om mig själv.
Jag har ont.. Jag har så fruktansvärt ont!
Öm i magen, speciellt ljumskarna.
Runt naveln har jag ingen känsel?
Men det kliar, och svider..
Jag fortsätter att få bristningar. Riktigt underbart!
Inte ens det liksom, kunde jag få slippa.
Stor som ett jävla hus är jag, och har bristningar ÖVERALLT!
De har blivit bredare, och mer rosa.
Börjar smått under naveln och hela vägen ner.
Där jag brukade ha min navelpiercing är nu ett minne blott tror jag.
Hålet är ju kvar, men det kommer inte bli snyggt sen.
Helt förstört det med.
Sen brösten ser bara äckliga ut!
Trasiga och hängiga såvida jag inte har en bh på mig.
Och har jag bh så ser det ändå ut som om jag har en för liten på mig då bröstvårtsgårdarna fan är större än något annat.
Mina lår har fått snygga, långa röda bristningar.
Även mina söta "kärlekshandtag" eller vad man nu vill kalla dem.
Och 2 av mina stjärnor är förstörda.

Mer då?
Ja, den snygga "bögranden" som jag kallar det för.. Den som går från naveln och ner.
Tror den inte kommer försvinna på mig.
För jag har ju otur.

Jag känner mig inte det minsta fin längre. inte alls.
Känner mig bara fet och ivägen överallt.
Jag har svullna fötter och händer, DET GÖR ONT!
Kramp i vaderna när jag sover, och värk i ryggen.
Jag pustar och stönar utav ingenting. Blir genomsvettig bara av att sitta här och skriva..

Åååh!
Tänk vad en liten krabat kan göra?
Helt sjukt egentligen.
Så jag vill bara ha ut honom nu!
Inte för att min kropp förstörs totalt, utan för att jag inte klarar det här längre.
Egentligen, som jag skrivit tidigare, så skiter jag i hur många bristningar jag får, hur äcklig jag än ser ut, men att ha ont!
Att inte kunna ligga på mage, eller rygg.. Att knappt kunna sova på sidan?
Att inte kunna sitta ordentligt, varken på en stol eller i soffan..
Inte kunna knyta upp, eller knyta till skorna utan hjälp..
Att bli anfådd och svettas floder för att man diskar? Städar? ute och går? Bara SITTER?!
Nej....

Jag har en tendens att börja gråta när som helst av vad som helst nu.
Inte för att jag är ledsen, utan förbannad!
Frustrerad och bara så sjukt trött!