Ingen bebis...

Gick och la mig vid ett inatt, tror ni jag fick sova något?
Nej, inte ett dugg faktiskt.
Sammandragningarna fortsatte som vanligt, men nu kunde jag känna hur bebis skruvade på huvudet riktigt ordentligt. Som om han tryckte dig mer och mer neråt.
Jag fick såklart för mig att "oh shit, tänk om han är på väg ut?"
Men ingen slempropp hade ju visats, ingen vattenavgång och inga smärtsamma värkar..
Men jag blev orolig ändå, och jag slände iväg ett sms till Moa om att hon fick komma hit och hämta nyckeln ifall vi skulle behöva åka ner till förlossningen, så hon kunde se efter katterna.
Klockan var då 03:50 ca.
Hon kom gåendes med Leya, så stod vi utanför och pratade lite.
Patrick låg och sov, han hade ju nästan precis lagt sig, stackarn.
Men honom fick jag väcka när jag kom upp igen.
Ja sa att, "vi får nog åka ner till förlossningen"
Så gick jag ut i köket och ringde ner.
Hon sa att det inte riktigt lät som om det var på gång ännu, men om jag ville var jag givetvis välkommen ner för koll.
Så jag sa att vi kommer ner.

Ringde till mamma och berättade, klockan var då nästan 04:30.
Hon sa att om de skulle skicka hem oss kunde vi komma upp och stanna hos dem i stan,för att ha nära ner igen IFALL det skulle köra igång.
Man vet ju aldrig.

Men så gick jag in och skakade om patrick, så fick han ringa sin syster som snällt kom med bilen och körde in oss.
Väl där mätte hon CTG-kurvan, och hjärtslagen såg bra ut. Sammandragningarna? ja, det var det gott om!
Hon skulle kolla livmodertappen, så både patrick och Lina traskade ut ur rummet.
Åh fy fan i helvete vilken smärta det var!
Jag minns att jag förra veckan hade kollat på det här "livet på BB" på tv, och tyckt att den där hemskt jobbiga lilla kinesen/japanen? vet inte.. koreanskan kanske.. Att hon höll på att gnägga fram och tillbaka om hur de hade "tryckt in hela handen" i henne för att kolla hur mycket öppen hon var.
Haha, nu förstår jag henne.
Det gjorde fruktansvärt ont, jag trodde på allvar hon skulle sprätta upp mig.
Hela handen åkte in, långt in. och jag typ skrek.
Men hur som helst, jag var inte öppen något, och "ingen bebis på gång ännu" sa hon.
Det kändes bra och allt såg bra ut kontaterade hon däremot.
Så det kändes ju tryggt.

Så vi bestämde oss för att åka hem till Slite igen, eftersom ingenting var på g.
Så vi var hemma till 7 tror jag, och hoppade direkt i säng.
Jag trodde inte jag skulle få sova, men tack och lov så kunde jag!
Fram tills nu för ca 40 min sedan.
Helt underbart!
Jag är ännu dötrött, men kommer ju vara hemma och ta det lugnt hela dagen ändå.

Sammandragningarna fortsätter dock, och det börjar bli riktigt jobbigt nu.
Hur länge skall de hålla på att bråka innan något händer, på allvar?
Jag hoppas det kör igång under dagen, eller mot kvällen kanske.
Bara idag för jag står faktiskt inte ut längre nu.

Skall ta mig något att äta, sen vila lite till.