Känns som en evighet..

Inatt gick jag & la mig ganska precis runt tolv. Jag vaknade och gick upp 14:00, alltså sovit hela 14 timmar?! :O
INTE likt mig.
Och jag var nog bara upp på toaletten vid 3 tillfällen.
Men trots att jag sovit i tusen år är jag förbaskat trött!
Jag satt och skakade när jag åt "frukost" där vid 3-tiden. Mitt hjärta travar iväg som bara den, och jag andas tungt.
Tog ett bad, men det var inte ens skönt.
Sammandragningarna vill inte ge med sig.
Jag steg upp och tog lite mat att äta som patrick slängt ihop.
Jag känner av halsbränna. Jag som aldrig haft det tidigare under graviditeten? Inte heller innan dess... Men igår fick jag smått känna av det, och nu idag också..
Sen är jag seg & slemmig i halsen.
Börjar jag bli sjuk?

Jag är i alla fall totalt utmattad, det är en sak som är säker.
Jag borde ju ladda inför förlossningen nu, den kan komma igång när som helst.
Jag borde bara äta och vila.
Vilket jag gör, enda jag gjort sedan allt startade i måndags morse, men ändå är jag totalt slut i kropp & själ.

Det sägs ju att bebisen själv bestämmer när det är dags att komma ut, men jag tror inte på det.
Varken på det eller på att man själv kan hjälpa till att påskynda det.
För testat massa med metoder, det har jag gjort.
Helt utan resultat.
Sen känner jag ju hur han skruvar och har sig i magen på mig.
Det finns ingen plats kvar!
Och han liksom "borrar" sig neråt känner jag.
Ja.., borde han inte vilja komma ut?
Jag vet inte.
Vet bara att jag är nära gränsen för vad jag pallar och inte.
Nu har jag världens sammandraging igen.. VARFÖR?!
Jag vill att vattnet skall gå.. För då vet jag att NU ÄNTLIGEN är det på rätt väg. Och då vet jag att har inte värkarbetet satt igång på allvar inom 2 dygn så kommer de hjälpa till nere på förlossningen.
Men nu.. .ja jag har stått ut i snart 3 dygn, 2½ i alla fall.
Och ingenting tyder på att det snart kommer sätta igång för det är bara "förvärkar" som barnmorskan nere på BB sa. Det kan ta flera dygn till, eller veckor till och med.
Det var inga roliga besked. Bara jobbiga...
Jag undrar om man inte kan få bli igångsatt ändå, även om det bara är förvärkar.
För som jag sa så är jag på bristningsgränsen nu.
Jag vågar inte göra något.
Vågar mig inte utanför dörren, vågar inte mig in till stan, inte ens till affären.
För TÄNK OM det DÅ skulle sätta igång?
Åh, jag vill bara somna och vakna igen först då jag känner hur vattnet forsar ur mig. Då hade jag varit över öronen lycklig.

Nu, nu känner jag bara hur jag inte vill något mer..
Eller jo, jag vill ha ut den lilla <3