Haha ja gott folk..
Inget har hänt, fortfarande!

Eller, så ska jag ju inte säga.
Visst har NÅGOT hänt men inte mycket. Och ännu ingen bebis :/

Jag bestämde mig för att gå på långpromenad i lördags, så på med joggingkläder och ut vid ett på natten.
Det var skönt, stilla och hyfsat tyst ute.
Jag gick i rask takt (tänkte få igång förlossningen) hehe. Men utan resultat!
Gick ca en timme, sen hem igen.
Och jäklar vad jag flämtade och höll på. Hade ingen koll på om jag ens andades.
Jätteont i vaderna, fötterna och händerna fick jag. Och mysiga sammandragningar.
Men icke, bebis vill INTE ut.

I söndags tog jag & Patrick det lugnt i soffan framför lite filmer, och sen kom Moa förbi med lilla Vincent.
Eller lilla och lilla.. Han har blivit en stor pojke nu, en tung liten söt 3-månaders bebis! :)
Han är så vaken och med på alla noter, tänkt när min lilla når den åldern. UNDERBART!
Men först måste han ju ut!!
Vi fick i alla fall några söta kläder av dem, 2 bodys och 2 små söta mössor.
En blå och en rosa IFALL ATT det skulle vara en tjej.
Det är ju det man aldrig vet, trots att de på UL sa att det var en pojke, till 100%.
Man vågar inte lita fullt på det där, men ja :)
Och så fick jag en amningsnapp oxå, skitbra!


I måndags firade jag och älskling 2½ år <3
Shit i helvete vad tiden går! :O
Redan 30månader? WHAAAAAT?!
Är det sant liksom, vart tog alla de dagarna vägen? Vad har vi gjort?
Haha, det är märkligt att tiden bara rinner springer iväg.
Inte nog med det, jag gick in i vecka 40 också, så 39 fulla veckor var avklarade!
Sen mot eftermiddagen började det åska och blixtra som tusan ute, skönt och riktigt mysigt när man ändå låg i pyjamas med mannen framför massa filmer och myspys <3

I tisdags hade jag ju MVC igen.. Den tiden som min barnmorska sa i torsdags att jag troligtvis inte skulle komma på.. (hon menade på att jag förmodligen redan fött då) men ACK SÅ FEL!
Jag pallrade mig dit förbannad som ett as, ont i kroppen och hur trött som helst.
Kanske inte så konstigt ändå med tanke på att jag då inte varit ute och rört på fläsket på nästan 2 veckor.
Bortsett från en promenad till affären och ett besök i tvättstugan.
Annars hade jag inte satt foten utanför dörren.
Nåja, efter besöket kom jag hem och var hur ledsen och besviken som helst.
HAN ÄR ÄNNU RUCKBAR!!!!! Det har han ju varit nu i 5 veckor, sedan jag gick in i vecka 35.. så han ligger med huvudet ner som han ska, men han har inte sjunkit ner ännu. Så inget mer hade hänt.
Sen hade mitt SF-mått vuxit med 1½cm på mindre än en vecka!
Jag hoppas verkligen det är vätska. Och INTE bebis som växer mer nu, jag kommer fan åka på snitt annars. För jag tänker inte krysta ut en unge på 4kg. AJ AJ AJ!!! :O
Nog för att jag skulle klara det, mitt bäcken är ju stort, enligt barnmorskan. Men ändå.
Jag skulle åkt in till stan efter besöket men så blev det inte, jag var för sur så jag sket i det.

I onsdags (igår) bestämde jag i alla fall mig för att gå upp i tid, och ta mig in till stan.
Jag vågade inte egentligen.. Att nu när det närmar sig, sätta mig på bussen som guppar och har sig.
Men jag gjorde det!
Snacka om att jag vart spänd hela resan till stan :P
Men det gick ju bra. fick dock hålla i magen när det hoppade rejält xD
Väl i stan sprang jag upp till mamma och syskonen, som jag inte träffat på nästan 2 veckor.
Gick en sväng på stan, och jag var ju bara irriterad såklart!
Dels på att pengarna fortfarande inte hade kommit in som väntat, och dels för att ungen roterade med sitt huvud i mitt bäcken hela tiden så det riktigt skar och ilade.
Sånt gör mig arg för jag kan inte gå!
Och inte heller sitta.
Jag får liksom lyfta magen då, och alla stirrar som om jag vore en utomjording från yttre rymden..
nej men folk överhuvudtaget är bara dumma i huvudet, anser jag när jag har ont :P
Sen hände ju något riktigt kul!
Vi hade varit inne på bikbok, skulle gå till cubus.
Då när vi går utanför kommer det bredvid oss förbi ett par i 25-30års åldern med en barnvagn.
I barnvagnen sitter det en unge på 3-4 år och pekar mot mig och skriker:
"TITTA MAMMA, EN BEBISMAGE"..."MAMMA TITTA, TITTA VILKEN MAGE" ..."TITTA PÅ DEN STORA MAGEN MAMMA"... osv osv..
Verkligen en helt hysterisk unge, haha. Mamma och Tanja bara skrattade och tyckte det var skitkul.
Jag var mer "åh tyst unge!"
Men ja, jag skyller på att jag har ont, jag är inte trevlig att ha att göra med då, tyvärr.
Tanken var att jag även skulle hinna med att träffa Hannah idag, men som vanligt kommer saker emellan och tiden räcker inte åt osv, så vi fick ställa in :(
Istället gick jag med mamma och Tanja upp igen, då tanja började baka en kladdkaka och mamma började med maten.
Åt oss väldigt mätta, sen bar det av till bussen.
Så mamma följde med och inväntade, sen åkte jag hem.
Ungefär halvvägs hem, strax innan bussen nådda tingstäde bärjade jag få ont i ländryggen så blev helt tokig. kunde inte sitta stilla, betedde mig som om jag var kissnödig, satt och bytte ben hit & dit, gungade fram och tillbaka och masserade mig själv.
Sen helt plötsligt hör jag ett "klick" som kommer nerifrån bäckenet, precis där ungen ligger mer huvudet.
"SHIT I HELVETE" är min första tanke... "Nu går väl vattnet när som.."
Så jag satt på helspänn resten av resan. Var beredd att vilken sek som helst skulle vattnet gå, och det skulle även se ut som om jag hade pissat ner mig själv totalt.
Som tur var satt jag längst fram precis bakom chauffören ifall det skulle inträffa.
Men nej, det enda som hände var att jag fick den där molande mensvärken i magen oxå, och det började dra sig i magen.
Men inget vatten.
När bussen stannade i Slite ställde jag mig snabbt upp och knöt fast min svarta tröja runt höfterna. Jag var osäker om något syntes, men vad i så fall?
Patrick mötte mig vid affären så vi fick handla lite, & jag berättade vad som hänt.
Men sen lugnade det ner sig ett tag, innan mensvärken åter igen kändes av.

Inatt vet jag inte hur många ggr jag var uppe på toa, och hade ont.
Öm i magen som vanligt, och även i ryggen.
Gick upp först 12:45 ca, då patrick sprang ner med tvätt i tvättstugan.
Vi tog frukost och sen kände jag av något konstigt i trosorna.. Inget "klick" eller så, mer som ett litet tryck som gav med sig.
"ska bara springa på toan" sa jag till patrick.
Väl därinne märker jag en klump av typ, slem.. Vitt slem.
Det var liksom, hur ska man förklara det.. Som slem helt enkelt. Segt slem.
Ja, det var den berömda slemproppen som gett med sig. Ännu ett nytt tecken på att bebisen ÄR på gång, men han är seg.
Jag har dock läst att man inte skall lägga "för mycket vikt" på slemproppen, men jag blev ändå glad!
Satte mig i soffan igen och var tvungen att springa tillbaka.
Det hade kommit ytterligare lite i bindan som jag la i.
Men inget vatten kom, och inte mer än så heller.

Så ja, nu sitter jag här.
Har sammanfattat några dagar jag missat och jag bara hoppas den där envisa lilla knodden snart vill komma ut.

Har under dagen haft ont i ländryggen, lite mensvärk men inte mer.
Inga regelbundna värkar/sammandragningar, och inget som gjort ont heller.

Så vi får väl vänta ytterligare och se.
Ut kommer han ju, men jag hade önskat att det var NU!