Jag måste illa kvickt få tag i nya ägare till Vera & Cleo nu, mina älskade bebisar.
Jag hatar mig själv så enormt just nu att jag skulle kunna göra vad som helst för att slippa leva. Åtminstonde slippa genomgå detta som jag nu tvingas göra.
Jag är gravid och orkar inte lika mycket som innan, men på något vis så tar jag mig den orken ändå.
Jag har inget tålamod däremot, och blir jättetrött på katterna som håller på.
Nu i morse såg jag att Cleo har rivit sönder de nya tapeterna på 3 olika ställen oxå, det var droppen.
Jag vet inte vad jag skall ta mig till längre, egentligen är ju gränsen nådd för länge, länge sen.. Men Vera har vi haft i 2 år nu i Oktober. Och Cleo i ett år nu i september.. Jag älskar ju mina katter, mer än något annat!
De har verkligen sina egna personligheter, och de är så fruktansvärt underbara!
Världens mysigaste, finaste små skapelser, men så fort de sätter igång att bråka, ja då går jag helt under. Jag blir fly förbannad och irriterad.
Låser in dem på toaletten eller skriker åt dem.
Mycket är hormonerna som bråkar, MEN jag är så rädd. Blir så jävla ledsen.
Vet inte hur många gånger jag brutit ihop mitt i natten på golvet och storgråtit för att jag känner sånt hat, både mot mig själv, och katterna. Jag skulle aldrig göra dem illa på något sätt, jag älskar djur! Men tanken slår mig många gånger att kasta dem all världens väg och aldrig behöva se dem någonsin igen.
Hur fan kan jag ens tänka så? Ja... graviditetshormoner.
Innan jag blev gravid var detta mer acceptabelt, jag orkade på ett annat sätt. Men nu, varje gång jag blir ledsen eller arg, framförallt frustrerad, så bryter jag helt ihop. Jag klättrar på väggarna.
Jag undrar hur mycket min bebis tar skada vid detta, jag menar leva måste man ju kunna trots att man är gravid, men ungen känner ju av om man är stressad, hör när jag höjer rösten osv.
Jag blir så rädd, och känner att jag är världens sämsta. Jag måste få det lugnt omkring mig nu, innan det är för sent.
Så jag bestämde mig igår, att katterna måste bort.
Jag önskar jag själv kunde försvinna istället. Om det inte vore för att jag bar på mitt eget barn. Men jag älskar Cleo & Vera så in i bomben... Jag sa till Patrick att jag inte kommer vara hemma den dag när de kommer och ska hämta dom.
Jag skall ha packat ihop deras alla grejer innan, deras kattlådor, leksaker, matskålar, mat osv. allt skall vara klart.
Sen vet jag inte hur jag skall orkar leva, utan dem hemma.
Utan mina älsklingar..
De är liksom mina, ingen annans!
Jag ville så gärna ha dem, och jag har aldrig ångrat att jag skaffade dem.
Men jag mår inte bra, det är för mycket nu.
Tänk alla bilder och videos jag har på dem, jag känner mig själv. jag vet vad jag kommer göra.
Kommer sitta i flera dagar och kolla igenom allt, minnas alla galna, knäppa saker med cleo. Minnas de underbara gånger de hoppar upp till en i sängen på morgonen, helt sällskapssjuka, överdrivet gosiga och helt undebrara.
VARFÖR... ?
VARFÖR MÅSTE DE bråka så mycket.. varför måste de gå runt och skrika, förstöra och gå mig på nerverna?
Det här beslutet är det tuffaste jag hittills gjort.
För patrick har det varit självklart från allra första början i stort sett, han vill inte ha dem, han orkar inte heller...
Så nu var jag tvungen att bestämma.
Jag kommer för alltid att minnas & älska er <3
Det värsta är att jag sitter och storbölar samtidigt när jag skriver, hur skall jag orka gå igenom det här?
Ni kommer alltid vara mina små bebisar, jag ville inte det här.
Men jag måste...
Förlåt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar